husbild_oversikt

STPLN är en unik mötesplats, ett Makers Space och en inkubator för kreativa projekt som befinner sig i gränslandet mellan det kommersiella, det offentliga och det idéburna.

Inkubatorn och kunskaparen
Vi möjliggör, stöttar och korsbefruktar kreativa initiativ och projekt. De idéer som får möjlighet att växa och utvecklas på STPLN har alla en nyskapande potential och befinner sig sannolikt inom fälten kultur, teknik, design, utbildning eller hantverk. Utöver den praktiska infrastrukturen får de både en trygg organisatorisk inramning och tillgång till kunskap inom projektstyrning, ekonomi, finansiering och en omfattande kreativ know-how. återSKAPA och Cykelköket är två verksamheter som har vuxit fram hos oss.

Platsen
Hos oss på STPLN finns laserskärare, 3D-skrivare, ett snickeri, en textilverkstad, kreativa rum, utställningsfaciliteter och ett gratis Drop In-kontor som vem som helst kan använda för att utveckla en idé, en talang eller ett projekt. För att inspirera och ge människor möjlighet att lära sig något nytt arrangerar verksamheten en stor mängd workshops och kurser på olika teman och på olika nivåer.

Mötesplatsen och Communityt 
Vi utgör ett intressant sammanhang och en gemenskap för människor som tycker om att göra saker tillsammans med andra.

Så varför STPLN?
För att samhället behöver en växtplats och en spelplan för fritänkare, innovatörer och samhällsengagerade kulturskapare som rör sig i gränslandet mellan offentliga bidragssystem, idéburen sektor och den kommersiella startup-scenen.

Stpln By Firas Mukarker  (21)

Vad som sker i huset förändras ofta och i takt med att nya människor börjar använda STPLN men just nu hittar du följande verksamheter och projekt hos oss: 

Fabriken – Sveriges första Maker Space med b.la. 3D-skrivare, laserskärare, en CNC-fräs och verktyg för snickeri och tillverkning av kretskort etc.

Grupptrycket – Vår textila verkstad med symaskiner, en stickmaskin och ett screentryckeri

Hub:n – ett gratis Drop-in kontor med kreativa workshopbord, snabbt wifi, mötesrum och billigt kaffe

Cykelköket – En gratis gör-det-själv-verkstad för att reparera, serva och bygga cyklar samt arrangör av kurser och workshops

Cykelbiblioteket - ett folkbibliotek med cyklar för den som vill cykla i lite fler ärenden. VI har el-cyklar, låd-cyklar och en elassisterad fraktcykel.

ÅterSkapa – ett  centrum för kreativt återbruk, utbildning och design

Multirummet – Ett stort rum med scen, sittmöjligheter för ca 150 personer, mobila workshopdiskar, ljud- och ljusrigg och mörkläggningsmöjligheter.

Möjlighet att producera projekt hos oss – STPLN kan användas av fristående producenter, arrangörer, konstnärer och andra människor med kreativa idéer som saknar lokaler och/eller verktyg. Projekten kan vara av större eller mindre karaktär

Kreatech – Fabriken fast för barn. Workshops och kurser där du bland annat får lära dig att bygga, slöjda, programmera och löda. Projektet innefattar också ett omfattande utbildningsprogram för skolor som vi kör tillsammans med Arduino verkstad

 Verksamheten på STPLN drivs fristående på uppdrag av Malmö stad

 

utstallning

2006 fick vi nycklarna till en kil-formad betongbunker belägen i Malmös mest expansiva område. Byggnaden var sliten och på den tiden då Malmö närde en blomstrande fartygsindustri användes den för att bygga fartygsskrov. Lokalerna som rymdes under byggnadens sluttande tak hade stått tomma sedan mitten av 70-talet men fungerade innan dess som omklädningsrum och matsalar för Kockums anställda. Av varvsindustrin fanns inte mycket kvar och Bädd 7, fick trots sitt historiska värde förfalla – oanvänd och outnyttjad.

DSCN0871

 

Kommunen som tagit över lokalerna från Kockums gav nycklarna till oss – först och främst med förbehållet att vi skulle utveckla en ”central mötesplats med fokus på kultur och äldre ungdomar”. Vad man ansåg att detta innebar var man nog inte helt klar över – mer än att man gärna såg att platsen skulle utvecklas ”underifrån” och att inriktningen skulle bestämmas av brukarna. Lokalerna som vi alltså skulle förvandla till en mötesplats saknade både fönster, värme och ventilation och överallt stod gamla biografstolar, hästhoppnings-attiraljer och förbrukat trämaterial. Första gången vi kom dit upptäckte vi dessutom patronhylsor och att polisens blåvita avspärrningsband fanns uppsatta lite här och var. Golven var dammiga och överallt flagnade färgen på väggar och i tak. Det luktade instängt och i källarna läkte det in vatten via golvbrunnarna så fort det regnade.

IMG_2801

 

Lokalerna var stora och svåra att överblicka och glömde vi låsa när vi gick in smög nattgäster in och gömde sig. Vi köpte lite städutrustning och färg och tog oss an den grundläggande uppfräschningen. En uppgift som inte kändes så svår innan vi bestämde oss för att städa 2000 kvm med en liten handmopp och en vanlig sopskyffel. När vi väl städat ut det värsta beslutade vi oss för att ansöka en mindre summa pengar som vi skulle kunna använda för att låta människor göra saker i lokalerna. För det fanns ju egentligen ingen bra bild av vilka det var som skulle ”mötas” i den där lokalen, och inte heller visste vi vad det skulle göra när de väl kom dit. Det fanns en idé om att man skulle renovera fastigheten, men innan det kunde göras var vi tvungna att ta reda på vad som behövdes göras. Vi ville gärna se att platsen skulle växa fram organiskt och att det skulle vara användarna som fick producera både innehåll och form. Därför valde vi att slå upp dörrarna direkt – trots att det blev minusgrader inomhus på vintern och även om vi inte hade några formella bygglov eller tillstånd.

Vi fick de där pengarna vi ansökte om, och de fick vara startskottet på en lång utvecklingsprocess som i stor utsträckning handlade om att försöka ta reda på vad vi kan fylla för funktion för människor – både i egenskap av kulturscen, men också i förhållande till brukarnas eget skapande. Vi har jobbat med både ungdomar och med vuxna och har tillåtits att experimentera och ”pröva” under nästan fyra år. Vi började i liten skala – med ett av rummen. Lät folk komma dit och jobba – vi prövade oss fram. När fler hörde talas om att det fanns gratis industrilokaler att låna i Västra hamnen intog vi ytterligare ett rum. Fler behövde ju få plats. Fastighetsägaren blev lite nervös och installerade brandsläckare och nödutgångsskyltar. –Eftersom det inte finns några fönster blir det kolsvart om strömmen går, sa han till oss. –– Vi vet, sa vi, med den senaste modevisningen, då all belysning slocknade, färskt i minnet.

P1000787

Det där med elen var alltid lite svårt och något vi fick lära oss att leva med. Under den första stora konstutställningen satte man nämligen upp bygglampor som la så mycket tryck på de gamla ledningarna att de endast orkar med en marginell extra belastning. Men det kan man lösa om man drar ström från olika faser. Vi köpte 1 km skarvsladd och ett par limpistoler och började dra förlängningskabel. Knappast reglementsenligt, men helt klart funktionellt.Och det är väl kanske det som vi fick lära oss under de här åren. Att vara problemlösare. När vi arrangerade en stor musikfestival en sommar kom vi på att vi inte hade tillräkligt med folk som kunde vakta lokalerna på ett översiktligt sätt. Vi valde därför att spärra av delar av fastigheten så att besökarna bara skulle kunna vistas där vi ville ha dem. Ett par veckor senare började vi ana en obehaglig lukt från en av de låsta källarna – en av dem som vi inte använt så mycket. Lukten accelererade och eftersom vi tidigare haft en del besök av hemlösa om nätterna började en otäck känsla gro. Tänk om vi hade råkat låsa in någon som gömt sig där nere. Vi vistades ju inte i Stapelbädden varje dag – inte ens varje vecka så scenariot var full möjligt. Vi gjorde stor sak av detta och fastighetsägaren gick in med full förstärkning. Det visade sig vara en avloppslucka som lossnat och utryckningen fick ett helt odramatiskt avslut.

Trots detta fortsatte vi att vara i lokalerna. Rum efter rum kom till användning och Malmö kommun både anpassade sig och såg mellan fingrarna. Vi hade ju heller inga bygglov för att vara i lokalerna och ändå dök det ena arrangemanget efter det andra upp i tidningsartiklar och på affischer. När bygglovsavdelningen äntligen hörde av sig skickade vi in en helt inkomplett ansökan och fick en lång lista med saker att komplettera. När byråkratins kvarnar maler räcker det med att ha ett ärendenummer och sedan tar det lång tid innan någon kommer på att det saknas uppgifter. För oss tog det två år och vid det laget hade vi de flesta underlagen på plats.

Så vad var det då vi gjorde? När vi började – hösten 2006 sökte vi som sagt in en mindre summa pengar för att kunna påbörja ett arbete. Vi ville ha en liten verksamhetsbudget att jobba med för att se vad som hände när människor fick tillträde till den här platsen. De första projekten som kom till oss var konst- och musikprojekt. Man behövde en lokal där man kunde experimentera och som var billig att använda. Våra pengar gick i första hand till att hyra utrustning och till värmefläktar och städmaterial. Den här strategin fungerade bra – problemet var bara att det var svårt att få människor att lämna platsen ifrån sig. För oss var det viktigt att så många som möjligt fick tillträde till lokalerna, men eftersom platsen var så ”omärkt” tycktes folk jobba enligt ”först till kvarn – principen”. Vi var här först, alltså är platsen vår. Vi upptäckte att man var tvungen att ha viss kontroll för att kunna uppnå frihet för många. Olika projekt kom och gick, och den gemensamma nämnaren hos dessa var att de sökte en annorlunda infrastruktur där man kunde jobba mer fritt med sina idéer och projekt. Både ungdomar och äldre sökte sig till oss och nivån på projekten varierade oerhört, även om alla hade ett visst entreprenöriellt drag – man kom till oss med en idé. Vi förstod att en av våra uppgifter måste vara hjälpa människor att bli ”doers”, att ”göra” saker. Under vårt andra verksamhetsår hade vi en större budget att förfoga över, vilket gjorde att vi kunde jobba med mer omfattande projekt – både sådana som vi själva initierade och sådant som kom till oss. Vi producerade ”Iverksätterian” som handlade om att skapa en bild av hur en sådan här plattform skulle kunna härbärgera olika typer av projekt och idéer. Ett antal aktörer (både företag och individer) bjöds in att presentera ett möjligt scenario för hur den här platsen skulle kunna se ut för att passa dem. De fick ett utrymme var att disponera i våra lokaler vilket bl.a. resulterade i en ateljé, en TV-studio, en klubb (musik) en skateboardramp, ett café och en sorts loppis. Till denna ”utställning” arrangerades seminarium och samtal kring de entreprenöriella möjligheterna på en sådan här plats.

leboxx_Sida_8_Bild_0001

Därefter drev och utvecklade vi en rad utställnings- och coachingprojekt, samt rena konst- och experimentverksamheter. Under 2007/8 påbörjade vi arbetet med att etablera ett FabLab i Stapelbädden. Vi hade kommit i kontakt med konceptet via en TED-talk och vi tyckte att den typen av maskiner skulle passa perfekt som resurs för våra brukare. Eftersom platsens utgjorde en ganska svårproducerad miljö hade både vi och våra brukare tvingats tänka ganska okonventionellt för att kunna jobba på platsen. Detta bidrog självklart till en del svårigheter, men det lärde oss också att tänka kreativt och att utmana strukturer. Vi såg en stor vinst med att inte jobba med färdiga lösningar och vi trodde att ett FabLab skulle lyfta möjligheterna arbeta på det här sättet till en ny nivå. I totalt fem år arbetade vi med de ofärdiga lokalerna och i april 2011 invigde vi den nya och renoverade STPLN. Innan dess hade vi både hunnit byta namn och omformulerat vår verksamhetsidé ett antal gånger. Väl i de renoverade lokalerna uppstod nya möjligheter och utmaningar. Nu var här varmt och skönt och elsystemen fungerade felfritt. Samtidigt var insatsen mycket högre. Miljontals skattekronor hade satsats i upprustning av fastigheten och nu var vi dessutom bundna av ett kontrakt som reglerade både vårt och brukarnas handlingsutrymme avsevärt. Nästa utmaning blev således att försöka hitta en verksamhetsmodell som omfamnade den konstnärliga friheten och brukardelaktigheten samtidigt utan att för den skull bryta vårt avtal med Malmö stad. Och den utmaningen arbetar vi ständigt med.

Hur det fungerar just idag får du veta genom att besöka oss på Stapelbäddsgatan 3.

Och kommer du hit så lovar vi att visa dig runt berätta mer om hur vi har förvaltat vårt uppdrag.